Orientering paa waseda

---

Onsdag:

Vi vaknar med beige ludd precis överallt. De följande dagarna kommer våra kläder, våra hår och precis hela golvet vara täckt av beige ludd. Så går det när man köper billiga skräpfiltar från Nitoren. Vi hade ingen dammsugare ännu, så det fanns inget sätt att hejda dess beslutsamma erövring av lägenheten.

Täckt av ludd beger jag mig för första gången till Waseda, helt själv. Det är egentligen inte så svårt, det finns bara ett par sätt att strula till det. Till Waseda finns det två sätt. Tokyos tunnelbane- och tågsystem är ett enormt gytter med hundratals stationer och ett dussintal linjer, men det centrala är en stor ring i mitten, Yamanote-linjen (som i sig kommer från Edo-periodens uppdelning i den finare delen av staden, den uppåt bergskanterna, och den mer ‘rustika’ delen längre ner). Jag bor längst Chuuou-linjen som är en av de stora linjerna som kommer från långt utanför Tokyo, Ootsuki i det här fallet. Sen korsar den Yamanote två gånger, och fortsätter någonstans åt andra ändan av staden. Om jag hoppar av tåget vid Nakano så kan jag ta den ljusblåa tunnelbanelinjen direkt till Waseda eller Takadanobaba. De är på var sin sida av campus, men oftast är Waseda mycket närmare. Om jag i stället fortsätter in dit Chuuou korsar Yamanote första gången, den stora mastodontstationen Shinjuku, så måste jag i stället ta Yamanote till Takadanobaba. Då måste jag både gå längre när jag kommer fram och kan ta linjen åt fel håll. Eftersom de flesta linjer korsar Yamanote förr eller senare så kommer nästa alla studenter till Takadanobaba, så trots att den ligger längre bort än Waseda så är det lite “wasedastationen”, så en massa studentaktiviteter utgår från den.

På morgonen så finns det en super-super-super-express (till skillnad från super-super-express och super-express) som inte stannar förrän Shinjuku, så då måste jag gå hela vägen från Takadanobaba. Som tur är stannar alla tåg, även expresstågen, vid Kokubunji, så jag kan inte åka fel åt det hållet i alla fall. Hittills har jag lyckats ta fel en gång och åkt fel från Nakano, och råkat ta super-super-superexpressen en gång på morgonen. Annars har det gått bra.

Tågen är ungefär som man tänker sig japanska tåg. Vi har separata kvinnovagnar under morgonrusningen (runt 7-9, beroende på station). Då är man packade som sillar i tågen, de som går på får pressa in sig tills dörrarna stängs så att de inte skall ramla ut. Då klarar inte ens de flesta japaner av att stå och fippla med mobilen, läsa böcker eller spela nintendo, vilket är det tre stora aktiviteterna i nedåtstigande popularitet. Det är på tågen man inser hur Nintendo lyckats prångla ut så många miljoner Game Boy DS Lite i Japan, precis alla har en, oavsett ålder, och det är inte ovanligt att se femtioåriga kvinnor eller äldre kontorsarbetare sitta och pilla med dem. Men så har de också ett helt annorlunda utbud och strategi i Japan, det finns “spel” som är ordböcker, förenklade Excel-program för hushållsbudgetar, bantingsplanerare och pysselprogram med sudoku, matematikpussel och allsköns mög. Det gör såklart inte att Mio inte mobbar mig sönder och samman om jag tar fram MIN gameboy på långa tågsträckor, då är jag obegripligt nördig nämligen.

Just denna speciella morgon ösregnar det. Och med ösregn menar jag “skorna är genomblöta efter två minuter”-ösregn. Och varmt. Att svettas och bli sönderregnad på samma gång är obekvämt på ett väldigt speciellt sätt. Men idag vet jag i alla fall vilken byggnad jag skall till, så jag håller mig till precis samma väg som jag gick dagen innan, och snart sitter jag tillsammans med runt ett hundratal nykomna elever för att få min första orientering om själva skolan.

Det blir lite som det brukar bli när man har introduktionsmöten för elever, en blandning av onödigt kraffs, pinsamma “nu skall vi lära känna varandra”-lekar och några glimtar av komplett livsviktig information. För mig består det onödiga mest av att allt är inriktat för de elever som bor på universitetets boenden. Jag är inte heller i Japan på något speciellt stipendium (mest JASSO och MEXT tas upp, för de som är insatta eller vill bli insatta). Lära känna varandra-lekarna känns också lite överflödiga, de mesta som är här skall gå på japanskalinjen medan jag skall plugga på en helt annan skola. På Waseda, liksom de flesta japanska universitet, är avdelningarna eller institutionerna ännu mer avskiljda än på svenska universitet, både när det gäller det sociala och organisatoriskt. Sen får vi höra mer om vad man gör om det blir jordbävning och hur de meddelar om klasser ställs in på grund av orkan eller monsterregn. De gillar sånt, japanerna. Naturkatastrofer och ris. Sen går vi igenom en enorm kasse med papper vi fått, och sist kommer några av de 2 000 studentorganisationerna på skolan och presenterar sig. Det är någon sorts stor festival i november (Wasedasai) som alla vill ha hjälp med. Jag får se om jag hittar någon grupp att ställa till otyg med, det låter faktiskt ganska roligt. Men det är inte bara festivalgrupper som kommer, alltifrån “Illumination Group 2007” (som slänger upp sjukt många lampor i två trän utanför skolan varje vinter) till en uppsättning av FAME-musikalen på japanska och engelska. De har grupper för allt.

Sen blev vi ledda iväg på en liten rundvandring på skolan av några japanska studenter. Det är inte ett så väldigt spännande campus eftersom det mest finns plats för byggnader. Men vi får kolla på skolans gym och simhall (som kräver en hälsokontroll för att använda), den enorma konserthallen och statyn över grundaren. Efter rundturen splittras gruppen och jag, två tjeckiskor och två japaner går och fikar. Jag passar också på att gå in på en liten lokal stämpel-affär för att få en “inkan” tillverkad, en signatursstämpel. Japanerna använder inte vanligtvis signaturer för att skriva under dokument utan en stämpel. Man behöver inte ens alltid vara närvarande för att skriva under, om Mio skulle vara ute och hon får ett paket levererat till sig, så fungerar det finemang att jag tar hennes stämpel och stämlar i hennes namn. För mig som utomstående känns det som att det är ett system som öppnar upp sig för grovt missbruk. Särskilt med tanke på att det är sjukt lätt att skaffa en inkan, de vanligaste namnen finns som stämplar i alla 100-yen-affärer. Urkundsförfalskning har aldrig varit lika lätt.

När jag kommer hem är det redan kväll. Mio har ägnat dagen åt att handla lite olika saker, och från bokaffären väntar två barnböcker. “Katten som föddes 1 000 000 gånger” är en av Mios favoritbarnböcker. “Kaeru no Heike Monogatari”, som är en (väldigt fritt tolkad) grodversion av berättelsen om Heike, som var ett stort bråk mellan klanerna Taira och Genji. Tar man början av deras namn så blir det på något magiskt japanskt sätt Heike. Ni vill inte veta hur. Hursomhelst så var det ett enormt inbördeskrig innan Sengoku-perioden, och den extremt fritt utsvävande poetiska versionen tillhör Japans litterära kanon. Men i den här versionen är det små sjukt söta grodor som rider på bönsyrsor och slåss med spjut av grässtrån mot en stor katt. Sen är det dags att sova, för man blir trött av allt springande runt.

---