Ikea mon amour

Tisdag

Idag är det placeringstest! Jag visste inte ens att japanskastudier var möjliga för mig då jag egentligen är här för att plugga på Wasedas Asien-Stilla havs-skola, och Wasedas representant som var på besök i Lund i våras tvivlade på att det var möjligt. Men det står på schemat för introduktionsveckan att det är placeringstest på tisdagen, så då gör jag placeringstest på tisdagen. ”Be well mannered and follow the rules” står det ju på små skyltar över hela skolan.

Det är flera hundra elever som skall göra provet, både elever från utbytesprogram, elever som skall plugga japanska på heltid och en drös ”research students” och postgrad-studenter, och i den lilla klungan blir jag ihopföst. Det känns lite skumt för i Sverige har vi ju tre ganska utkristalliserade grupper av studenter, de som inte har en examen, de som tagit en kandidat och siktar mot en magister eller en master, och slutligen doktoranderna. Men här har man snarare uppdelningen i daigakusei (alla som inte har en examen än) och daigakuinsei (master och doktorander). Så helt plötsligt struttar man runt bland en bunte doktorander, vilket jag ju inte skulle gjort i Sverige. Det låter också lite pompöst när man presenterar sig som daigakuinsei, då det låter som man är på värsta höga nivån, när jag blev klar med min kand för en månad sen (och den fortfarande inte är officiellt godkänd än). Det är det ena identitetsproblemet som svensk student. Det andra är det ständiga tjatandet om ”vilken årskurs går du?” som dyker upp varje gång man skall introduceras för någon. Japanerna läser ju med konkreta årskurser på universitetet, med förstaårselever, andraårselever etc, och sen har de en social hierarki med sempai - kohai som går ur på att de som är från lägre årskurser skall se upp till sina äldre och göra vad de säger, i utbyte mot att de äldre skall ledsaga och ta hand om de yngre. Ett sånt system krackelerar ganska snabbt när det möts med det svenska ”tja, först läste jag ju några ströterminer, men sen tog jag kvällskurser en termin samtidigt som jag jobbade, och sen kom jag in på ett program, men det var inte så bra, men delkurs X var spännande, så jag valde att göra en egen fil. kand genom att forsätta studera det ämnet”- systemet. Det går inte. Jag har försökt lista ut vilken årskurs jag egentligen går, men det är svårt att veta vad som egentligen räknas. Jag borde bli typ 4-årselev eller något. Det enda bra med det hela är att nu är jag daigakuinsei, så då kan jag säga det i stället när någon frågar, och för det mesta så nöjer sig de med det svaret.

Placeringstestet består av sju sidor av successivt svårare meningar där en grammatisk partikel är utbytt mot en ring, och man skall fylla i partikeln. Det är allt. Ganska osäkert men lätt att rätta antar jag, resultatet är att folk hamnar lite hipp som happ, jag har personer i mina klasser som är riktigt bra och vissa som knappt kan prata (jag hamnar till slut på 3 på en skala mellan 0 och 8, vilket är första ”intermediate”-nivån, när man slutat vara en nybörjare men fortfarande inte är särskilt bra på japanska). Men det skummaste med testet är att man inte får gå när man är klar. Vi måste lugnt sitta kvar och vänta, även om provtiden är en timme och det är ganska få som ens ger sig på de sista sidorna. Så funkar det i Japan.

När jag kommer hem så sitter Mio och väntar med en hel drös jättestora lådor från IKEA! Här skall byggas bord och soffor. Min långa erfarenhet av IKEA-byggande kommer väl till pass, och efter att ha sprungit iväg till 100-yen-affären för att köpa skruvmejslar (två för 6 spänn, stjärn- och platt!) kan vi fixa ihop de flesta prylar. Vi har fortfarande inga stänger i garderoberna än, de kommer sällan som default i Japan. I stället får man köpa monterbara stänger och sätta upp som man vill. Kartongerna blir vi inte av med, de kommer bara och hämtar kartong en gång i veckan, så ett hörn av köket är numera kartong-hörnan. När vi var och handlade skruvmejslar passade Mio på att köpa ännu fler boxar till sin make-up-box på Muji, så allt är i sin ordning. Vi köpte också färdigblandad curry som vi äter med ris som vår första måltid i ett någorlunda ordnat hem. Det är lite spartanskt, men nu har vi faktiskt allt vi egentligen behöver, vilket är oerhört tillfredsställande, om inte annat för att de ständiga utgifterna som gjort att min plänbok gråtit blod börjar avta. Egentligen har jag kommit undan rätt billigt, men dels valutan (66 000 yen?!) samt att jag fått hela höstens CSN samtidigt gör att jag är lite extra försiktig.

Sist så hittar vi ett nytt favoritställe i Kokubunji. Det är Tonogayatoteien, en park som ligger precis bredvid stationen. När vi såg den utifrån undrade vi varför den var så tom, men det visar sig att de tar 10 spänn i inträde, så vi är nästan helt ensamma i parken. Den är ganska liten, men den är väldigt avskuren från staden runt omkring, och den är helt galet fin. Det är nämligen inte en vanlig allmän park, utan en park som byggdes av en snubbe som ägde ett järnvägsföretag i Manchuriet i början av förra århundradet när Japan var där och strulade. Han byggde den till sitt privata sommarställe på den tiden då då det här var långt bort från centrala Tokyo (till och med Waseda, tio stationer närmare centrum, var ”långt ute i skogen” när det byggdes för 125 år sen). Parken är liten men har det mesta; en blomstertunnel, en bambuskog, en karpdamm och två små paviljonger där man skulle kunna sitta och se ut över det hela om det inte var för alla myggor som älskar att sticka Mio. Den gamle industribaronens hus är numera ett litet museum där man kan se hur en sådan snubbe bodde på semestern för 80 år sen.

---

---