I want to ride my bicycle

Nu börjar det se bättre ut. Det mest nödvändiga är antingen på plats eller på väg. Nästa problem att lösa är de 20 minuter det tar att gå till stationen från vår lägenhet. Vi skall skaffa cyklar.

Jag vill ha en begagnad cykel för att de är så sjukt billiga, men vi hittar ingen butik i närheten. I stället går vi till Olympic, vår lokala mini-stormarknad som även har en cykelaffär utanför. Två saker skiljer att köpa en cykel i Japan och Sverige: du måste köpa en försäkring/registrering för sisådär 3-400 kronor så att du kan bevisa att du äger din cykel om polisen tar dig, och alla cyklar har cykelkorgar. Det är inte valfritt, t.om de flesta mountainbikes har cykelkorgar. Japanerna har helt enkelt aldrig fått för sig att det skulle vara töntigt eller tantigt att ha cykelkorg, och det är tur det, för det är så grymt praktiskt.

Jag köper den billigaste cykeln med växlar för runt 500 spänn, medan Mio som följer den japanska devisen ”växlar är för folk som bor i bergen” kommer undan en hundring billigare. Som belöning för våra införskaffade cyklar går vi sen och äter glass på Olympic. De har ett pyttelitet bageri och en pytteliten glassbar inne i affären.

När vi kommer hem är det dags att tvätta, och det är då jag för första gången märker att Mio inte kan tvätta. Inte på riktigt, i alla fall. Tvättmaskinen är lite skum, det är mer som en stor gryta som man kör igång och som långsamt snurrar fram och tillbaka (topp-matad), och sen stoppar man i kläderna lite hipp som happ tills det inte får plats mer. Och hipp som happ gäller om man är Mio, för hon stoppar i vitt, svart, rött samtidigt, oavsett material. Vilket även gäller för våra billiga, otvättade filtar, de där som fällde så mycket. Så när Mio är klar med första tvätten (jag står och diskar) så är mina svarta skjortor prickiga. Så kan det gå. Och hon skall ha bott hemmifrån i typ fyra år. Jag tror föga på hennes bakgrundshistoria vid det här laget.

Mitt i alltihop börjar det slå på trummor, och en liten procession med betoning på liten vandrar förbi med ett altare, Det är ett dussin barn och deras föräldrar som marcherar längst med gatan till det lilla tempel som ligger på andra sidan vägen. Där finns också en kyrkogård, vilket Mio till en början tyckte var lite läskigt, men en liten rad lägenheter och ett plank gör att man knappt kan se vare sig templet eller kyrkogården.

Sist men inte minst är det den här dagen jag upptäcker att de spelar Edelweiss prick halv sex varje dagen. Kanske det största mysteriet i Kokubunji just nu.

---

---