Framme i Japan! Mio väntar.

Tisdag

Flygplanet närmar sig Tokyo, och allt vi ser är ett enormt moln som täcker hela staden. Under molnet visar det sig lura ett nytt moln, den här gången kolsvart, och flygplanet är bara ett par dussin meter upp i lyften när vi får se flygplatsen och glimta Tokyo för första gången. Så mycket att hänga upp i julgranen är det inte, för vi landar vid Narita, som är nästan precis lika upphetsande som Landvetter, fast med lite mindre skog.

På flygplatsen är det ganska tomt på folk tills jag kommer till kön för immigration, men trots att den är flera hundra personer lång så är det avklarat på sisådär en halvtimme. Inget problem med mitt visa eller något sådant, vilket vid det här laget både förvirrar och förbluffar mig. Bagaget är både väl bevarat och lagd åt sidan av en vänlig japansk flygplatsarbetare, och tullen är precis lika oproblematisk som vanligt. Mannen vid disken var mest väldigt intresserad av att se alla mina små tenn-samurajer.

Sen kommer jag ut till mottagningsrummet där stackars mio stått och väntat på mig i en timme. Klockan är nio men Narita ligger en timme från centrala Tokyo med tåg, och eftersom hon ville vara på plats när flyget kom vid åtta så har hon fått gå upp tidigt. Det hela blev ärligt talat jättekonstigt. Att inte ha träffat varandra på riktigt på ett halvår i kombination med en japansk praxis av att “hålla handen” är ungefär så intimt man kan komma på allmän plats är kanske inte det bästa, särskilt när båda är jättetrötta. Det blir en skum och nästan lite plågsam tågresa till centrum, vi åker ut och in ur regnskurar längst med det oändliga urban sprawl som är Tokyo. Det är lätt att nämna siffror, men det är svårt att konkretisera exakt hur apstort Tokyo är. Det tar aldrig slut.

Tisdagen är en stressig dag. Man kan lite tänka sig denna Japanresa som ett äventyrsspel. Ni vet, “hitta sak A, ge till person X så du får sak B, lös problem Z”. Ungefär så har mitt liv sett ut under det år som lett fram tills att jag är här, för nu är det nog på dagen ett år sedan de första ansökningarna skickades in. Dagens uppgifter var att åka till universitetet för att få tag på en blankett som heter “’Guarantor Safety Signature’ Comprehensive Renter’s Insurance for Foreign Students Studying in Japan (Comprehensive Renter’s Insurance + Guarantor’s Protection Fund)”. Anledningen att alla japanska blanketter har toklånga namn är att de tänker ut namnet på japanska, och då använder första tecknet i varje ord för att göra skitlånga blankettnamn som är extremt beskrivande av blankettens mening. Sen översätts det ibland till engelska och blir det totala fikonspråket. Vad det är är helt enkelt en blankett där skolan går i god för mig, för du måste ha någon som går i god för dig om du hyr en lägenhet i Japan. Sen skulle vi åka till Shibuya (stor central station) dit Mio skickat en resväska med kläder från sin skola, hoppa på ett nytt tåg till Kokubunji, träffa lägenhetsförmedlaren, ge dem pappren och sen skulle allt vara klart.

Så var det tänkt. Visserligen var min packning som tidigare nämnts grymt decimerad vid det här laget, men 30 graders värme och regnskurar kan göra det lite extra tungt att bära. Det lurigaste var att hitta Waseda och sen huset för internationella studentfrågor. Waseda universitet är insprängt mitt i ett myllrande gytter av små gator fyllda av affärer och restauranger. Det är ganska annorlunda jämfört med Lund. I stället för stora parker och gräsmattor är universitetsområdet ihopklämt och till synes omringat av lägenhetshus om man passerar det längst med de större vägarna om man inte har turen att komma från “rätt” håll. Till slut hittar vi i alla fall, men får redan på att vi inte kan fixa de papper vi behöver. Så där står jag, drypandes av svett, utan det magiska papper jag behöver för att kunna skriva under kontraktet, och trots att vi lämnade Narita flygplats strax efter nio börjar det redan närma sig klockan två, då vi måste vara i Kokubunji. Det finns inget annat att göra än att lita på the power of Waseda. Japaner har väl aldrig tidigare besvärats av att något byråkratiskt inte ordnats ordentligt och korrekt, eller?

Jag och Mio sitter mitt emot en pigg medelålders kvinna som lassar upp papper efter papper på skrivbordet emellan oss. Hennes lika pigga kollega kommer med grönt te som hon kokat. Noggrannt går hon igenom allt jag behöver veta. Sopsorteringen är extremt viktigt, men Sverige är ju så bra på sånt har hon hört, så det är ingen fara. Matos som som fastnar i väggarna är inte heller önskvärt, men det är ju mest koreanerna med sin kimchi och japanerna med sin yakiniku, så det oroar henne inte heller. Försäkring måste jag teckna, men den täcker såklart inte jordbävningar, vilket sen följs av en tjock lunta över hur man bäst överlever dem. Jag kommer senare få en separat bok från Waseda om hur jag överlever jordbävningar just där. “Effect on people: It is difficult to stand. Wooden architecture: Architectures with low earthquake protection might fall over. Reinforced concrete building: The tile, beam and post of the architecture with strong earthquake protection collapses.” Det känns tryggt. Det magiska pappret visar sig kunna vänta. Jag pluggar ju på Waseda och verkar inte vara farlig. Som inflyttningspresent får vi fyra rullar toalettpapper och två handdukar, och sen packar de in min packning i en minivan för att jag skall slippa gå i regnet.

Väl framme blir det en enormt stökig eftermiddag. Varken jag eller Mio har ätit något eller ens druckit något på hela dagen. Packningen skall packas upp och det kommer en strid ström av folk som skall fixa saker: flyttfolk från Muji (japanskt dyrare IKEA med kläder och en förkärlek för wellpapp och MDF) med den säng vi beställt, en låda med sängkläder och gardiner från Nitoren som är typ som ett budget-Åhléns, Mios tvättmaskin som hon budat från Yamanashi och sist men inte minst elkvinnan och gasmannen. Allihop kommer när Mio gått iväg en kort sväng för att handla mat, så jag får tackla dem själv. Roligast hade gasmannen, som var märkbart nervös men som propsade på att försöka förklara allt på sin engelska. Till hans försvar så var hans engelska väldigt god för en man i hans ålder, så jag kan bjuda på det. Allt värms av gas. Vill jag använda varmvatten måste jag sätta igång ett speciellt reglage i köket. På reglaget väljer jag också hur varmt varmvattnet skall vara, så jag har fått testa mig fram vilken temperatur jag vill ha på duschen, och komma ihåg att justera det i förväg. Glömmer jag reglaget blir det iskall dusch, glömmer jag att ändra värmen så blir jag skållad. Som med alla andra länder växlar Japan mellan geniala lösningar och obekväm galenskap. Det här är en av Japans sämre sidor, särskilt då man måste springa ut utomhus och trycka på en knapp på min alldeles egna gasmätare om säkerhetsventilen av någon anledning fått fnatt. Som den gör ibland. Mitt i duschen.

Roligast har nästan varit Mios konstanta charad om att hon inte bor här. Trots det skall hon alltid ta över så fort det blir lite mer komplicerade samtal (vilket iofs skyndar på det mesta), och då jag inte kan få en telefon ännu (vilket beror på en oändlig karusell som jag beskriver senare) så lämnar hon också alltid över sitt egna telefonnummer. Men jag har lärt mig att skriva min adress på japanska nu i alla fall, så här kommer den. Skicka roliga saker till mig så skickar jag roliga saker tillbaka.

Jonas Svensson
Tokyo Kodairashi jousui minamichou 2- 3- 37
City Plaza K 105 goushitsu
187 - 00 21
Japan

för er som vill köra överkurs:

ヨーナス　スベンソン
東京小平市上水南町　２—３−３７
シティープラザK　１０５号室
１８７—００２１ Japan

När allt var ihopslängt i våra enormt gigantiska garderober (jag skojar inte, hade det varit Lund hade vi kunnat hyra ut dem. Eh, det här är Tokyo. Lär ju funka här med) eller belamrat fönsterbrädorna med allmänt skräp så var det läggdags för den första dagen i Japan för den här gången. Solen går ner tidigt och snabbt, klockan sex är det ljust och en kvart senare är det kolsvart. Minamichou, kvarteret där vi bor, sänktes ner i ett totalt lugn som bara stördes av de tusentals cikador och andra insekter som surrar som galna på kvällar och nätter här. Men biltrafik eller ens grannar hörs väldigt sällan, och är man trött går det att sova trots att det är som i en bastu inomhus också. I stället visar sig det stora störesmomentet vara den billiga filt som vi köpt från Nitoren, men det får ni höra om i nästa inlägg.

(Märkte ni vilken extremt ospännande cliffhanger jag använde där?

---

---