One IKEA to rule them all...

Fredag

På fredagen är det IKEA som gäller. Vi sitter i ett väldigt tomt hem, vi har faktiskt knappt mer än en säng och två (för korta) gardiner. Vi kan inte ens laga mat, då vi inte har några som helst köksverktyg att ta till. Och ärligt talat, om man skall utrusta ett helt hem på kort tid med en begränsad budget, så går det inte att slå IKEA. Och då är det ju lägligt att det råkar finnas två IKEA i Tokyotrakten, i Chiba och i Yokohama. Västtokyoiter som vi är så är det såklart bara Yokohama som gäller.

Yokohama ligger ungefär en timme bort från Kokubunji med tåg, och när vi väl kommer fram så står en beskedlig gulblå buss och väntar som utan kostnad skeppar japaner från stationen till IKEA. Fredag förmiddag är perfekt, vi får gå relativt ensamma under större delen av handelsturen.

IKEAvistelsens tre faser. Fas ett:

Mio: Oj, så manga fina små saker. De måste vi köpa!
Jonas: Visst! Kör på!

Fas två:

Mio: Oj, så många fina små saker. De måste vi köpa!
Jonas: Okej, men vi kanske skulle titta på det vi behöver i stället, typ den här soffan…

Fas tre:
Mio: Oj, så många fina små saker. De måste vi köpa!
Jonas: Men vi har ju två fullastade vagnar redan!

Men när allt var klart så hade vi skaffat nästan allt som behövs: en soffa, ett soffbord, en matta, nya sängkläder (ut med den fällande filten!), en ganska komplett uppsättning köksverktyg, en spegel, en lampa och en hög med random saker Mio ville ha, allt för under fyra tusen spänn inklusive frakt till Tokyo (fast det tar nästan en vecka). Perfekt om man bara skall bo på ett ställe i ett år. Det vi saknade mest nu var ett kylskåp, för oavsett hur mycket matlagningsutrustning man än har så vill man ha någonstans att förvara råvaror. Och MJÖLK! Jag har fått äta konstiga bröd (t,ex varmkorvsbröd med majonnäs och majs i mitten) och risbollar till frukost ett tag nu.

Det jag undrar mest över är hur totalt puckade de som först försökte etablera IKEA i Japan var, för för sisådär 10 år sen försökte de, och totalfloppade. Som i att försöksbutiken fick slå igen illa kvickt. Hur de lyckades med de har jag ingen aning om, för när jag går runt i affären märker man hur perfekt konceptet är för Japan. Små lägenheter som kräver utrymmessparande lösningar. Ett folk som älskar minimalistisk formgivning. Hela ”lite som ett nöjesfält”-grejen (de har nöjesfält och liknande precis överallt). Allt det här, och en liten lagom dos av det exotiska Europa som de är så fascinerade av. I början känns det skumt att gå runt i ett IKEA som är i princip identiskt med det utanför Malmö, men i och med att japanerna passar så smidigt in i IKEA-mönstret och handlar där precis som svenskar gör att det snart känns helt naturligt. Och visst är det skönt att se de svenska namnen överallt, och de japoniserade uttalen är en ändlös källa av förnöjelse. Vem vill inte ha en Birrii-hylla? Som bonus finns det lite svensk mat i deras matbutik (pepparkakor, snapps och Marabou, men ingen lakrits) och snorbillig glass innan vi åker hem.

När vi väl kommit hem till Kokubunji och släpat alla grejerna hem har det gått tio timmar. Trots det har inte Mio fått nog, några amerikanska polare till henne, Jeff och Patrick, är i stan och glider verkar det som, och sent om sider stämmer hon träff med dem på kvällen. Problemet är bara att det är någonstans skitlångt borta som jag inte har en aning om. Efter allt kånkande och shoppande är jag lite trött, men jag följer med till stationen, och vi åker de 30 minuter det tar in till Shinjuku. Shinjuku är en skitstor station med omöjligt många folk som strömmar fram och tillbaka, och tåget är fullpackat. Trött som jag är lyckas jag bli undanknuffad när vi går av tåget, bara en halv sekund, och sen är Mio borta och jag står mitt på en främmande station utan en aning om vart vi är på väg. Så jag väntar på perrongen. Och väntar.

Och väntar. Efter en halvtimme har hon fortfarande inte kommit tillbaka. Däremot har det kommit förbi en äldre gentleman som hjärtligt flörtar med mig. En kvart senare lyckas jag leta redan på en telefonautomat och ringer Mio. Hon är hemma, och har varit det ett tag. Så jag hoppar på tåget igen och åker hem. Det visar sig att Mio, när hon efter ett tag märkte att jag inte följde efter henne, gick till en av de åtta utgångarna och väntade på mig där. Sen lyckades hon få ett meddelande på högtalarna nere i själva stationen efter en ”Misutaa Subenson”. När inte det fungerade åkte hon hem och väntade. När jag väl lyckas komma hem så är Mio förkrossad för hon tror att jag är skitsur. Men jag är mest väldigt, väldigt trött.

---

---