Onda nunnor

Tisdag

Idag är det dags att åka hem, men inte omedelbart. Men vi lämnar Otaru på morgonen med buss tillsammans med Pappa Komaki, och det mitt i en storm: vi blir väkta av högljudda åskviggar, och när vi skall gå till bussen regnar och blixtar det som värst. Vi tar tåget till Bibai, en liten by på landet där Mios morföräldrar bor. Vi blir hämtade av Mios moster Nori. Nori är väldigt trevlig och en hejare på att sy kläder, men efter en trafikolycka har hon problem med att minnas namn, platser och tider, och bor hos sina föräldrar.

Hemma hos morföräldrarna kommer återigen Skaftö-boken till god användning som konversationshjälp, och Mios mormor bjuder på en äkta te-ceremoni, vilket i korta ord är ett oerhört omständigt sätt att dricka en kopp te. Men gott är det. Sen äter vi ännu mer sushi, och morföräldrarna får udda marmelader som jag och Sara köpt i Lund.

Sen åker vi till Sapporo. Det regnar fortfarande, så jag får inte se mycket av staden. Det tydligaste är att det är en av väldigt få städer i Japan som har raka gator, det är mest bara Sapporo och Kyoto. Vi hinner mest med utställningarna i stadshuset, där Sakhalin är i centrum. Sakhalin och ett par tre öar till norr om Hokkaido var japanska till slutet av andra världskriget, då folket blev ivägjagade och Sovjet tog över. Mios mormor var en av de som flydde på de två sista stora båtarna som barn. Hon hade biljett till den första men bytte, och åkte med den sista. Den första bombades av ryssen och alla ombord dog.

På vägen tillbaka stannar vi för att ta kort på en buddhistisk nunna som är i träning, och därför står och tigger i en korsning. Vi tror att vi tar kort i smyg, men plötsligt vänder hon sig om och börjar gå mot oss. Jag tror att hon kommer för att be om pengar, men Mio blir väldigt nervös och börjar gå därifrån snabbt. Då börjar tanten snabba på, och till slut springer vi, jagades av en läskigt klädd nunna. När hon tappar farten saktar vi ner, men då börjar hon springa igen. Till slut rusar vi in i stationen och gömmer oss på ett café, men hela tiden väntar vi oss att det plötsligt skall stå en hämndtörstande nunna och stirra på oss genom fönstret.

På flyget hem förstår jag för första gången hur stort Tokyo är. Jag har aldrig flygit över Tokyo när det varit mörkt, men nu ser jag till slut hur ljusen bara fortsätter och fortsätter åt alla håll i öändlighet när vi svävar in mot Haneda. Det är både fantastiskt och skrämmande på samma gång.

---

---