Tengu != Pingu

måndag

Pappa Komaki försvinner snabbt iväg till sin skola efter frukost, så vi åker iväg på en liten biltur med mamma Komaki innan hon skall iväg till sitt jobb. Vädret är utmärkt, en frisk vind piskar upp vågor och solen bryter igenom molnen. Men Hokkaido är kallt, så kallt, jag får låna tröjor som Mios lillebror Sadao har kvar i föräldrahemmet för att klara mig.

Första målet är det gamla sill-huset, en stor byggnad där sillfiskarbossen bodde under den första sillboomen tillsammans med alla sina sillfiskare. Nu är det ett museum med vardagsverktyg från sent 1800-tal och bilder på män och kvinnor som i bitande kyla lastar sill. De har också gamla sillfiskarkläder man kan klä ut sig i och ta kort, och eftersom måndag förmiddag inte precis är den mest traffikerade tiden i ett sillfiskerimuseum så går vi runt i kläderna under större delar av besöket.

Efter det åker vi genom staden upp mot Tengu-yama. Tengu är, förutom en röd stornäst demon som bor i berg och rövar bort barn och har sig, lite av en lokal specialitet för Otaru. Det är ett stort berg som man kan åka upp med en stor linbana. Vi känner oss stöddiga och köper enkel biljett, här skall minsann vandras ner.

Vi kommer inte upp ända till toppen, dit kommer man bara med skidliftarna. På vintern förvandlas Tengu-yama från ett berg där små pojkar jagar insekter med håvar och män letar svamp till en stor skidbacke. Och här där linbanan släpper av oss finns ett litet dubbelmuseum, först en med en samling tengu-masker från olika delar av Japan, sen en om backhoppning i Japan. Förutom sill, sushi, tengudemoner, västerländska banker och glasblåserier så skulle man kunna säga att backhoppning är Otarus lokala specialitet. Här finns bilder på galna japaner som på tidigt 1900-tal hoppade skidor från takhus på sommaren och på medlemmar ur kejsarfamiljen som åker pist, samt jackor från gamla olympiader.

Utsikten är helt galet makalös, för tenguyama är helt galet högt. Det är nu, här uppe, som jag börjar förstå hur drygt det kommer bli att ta sig ner. Förutom utsikten finns det en sorts kälk-rutchkana som såg ut och marknadsfördes som en beskedlig barngrej men som var långt snabbare och farligare än så, samt ett ekorr-zoo med enstaka kaniner. Och då snackar vi Piff- och Puff-jordekorrar.

När vi skulle ner så blev det väldigt uppenbart att det är ett skidberg. Man får helt enkelt välja om man skall ner snabbt och svårt eller långsamt och säkert. Det är ganska svår terräng med massvis av stenar, och det är sjukt långt ner. På vägen ner hittar vi en stor äng där vi plockar blommor, varpå vi snabbt blir nerjagade från berget av myggor. Som tur är är Mio en gigantisk myggmagnet, så jag blir knappt stucken. Uttröttade lyckas vi ta oss hem till Komakis hem, som såklart ligger tusen backar bort. Bergsbyar har sina nackdelar.

Väl framme visar sig Mamma Komaki vara den exemplariska japanska husmoder som man kunnat vänta sig. Istället för att sätta ner vår stora och kaotiska bukett i en vas som vanligt folk plockar hon med en van hand ihop det hela till en liten välansad bukett som den japanska blomsterarrangörskonsten ikebana lär och balanserar till slut ihop det hela med en lång snitslig kvist som hon plockar från en gammal bukett.

Efter det bakas det kanelbullar, för andra gången i Japan. Pärlsocker förundrar folk lika mycket på Hokkaido som i Aichi, så i stället kör jag med hackade mandlar vilket fungerar bra. Den ugn jag blivit lovad infinner sig inte heller, då jag vägrar godta deras ”denshi-renji”, en hybrid av ugn och mikrovågsugn, som en äkta ugn. Den är också liten, så det tar nästan en timme att grädda alla kanelbullarna. Jag har en tendens att underskatta degstorlekar, så när vi lämnar dem nästa dag kommer föräldraparet Komaki vara helt översållade med kanelbullar att proppa i sig i sin ensamhet.

När Pappa Komaki kommer hem så infinner sig det där speciella ögonblicket som är som taget från film. Det där ögonblicket då den lille snorungen i Karate Kid inser att allt vaxande var för att han skulle få galet mäktig kung fu. När åratal av träning oväntat bär frukt. För min del var det de åratal av umgänge med nördar som kristalliserade sig till insikt: låt en nörd prata oavbrutet om vad han tycker är spännande, och han kommer tycka att du är en skittrevlig person.

I det här fallet handlar det om gamla hus och Pappa Komakis besatthet av dem. Snabbt springer han iväg och hämtar en stor bok som han varit med och skrivit om alla kulturminnesskyddade hus i Otaru och deras historia. Den går vi sen igenom, hus för hus, i vad som tar upp nästan hela kvällen. Pappa Komaki pratar om hur de långsamt bytte ut vissa fasader för att skydda mot eld, vilka hus som finns kvar och vilka som är rivna eller har brunnit ner. Gamla rikemanshus, affärsbyggnader, banker. Roligast är ett hus som byggdes till hälften i västerländsk stil och till hälften i japansk gammal stil: när huset skulle rivas tiggde Pappa Komaki tills han fick lov att ta hand om det, och sen separerade han huset och flyttade den västerländska delen som de nu har som bostadshus till en tom tomt och den japanska delen till vad som nu är en av hans gamla vänners nudelrestaurang. Det märks extremt tydligt att både Mio och hennes mamma hört precis samma utläggnignar och föreläsningar ett dussin gånger, men för mig är det fortfarande nytt och faktiskt till och med intressant nog för att överleva denna maraton-lektion i lokal arkitekturhistoria. Och den tidigare så blyge pappan lever verkligen upp, vilket också märks i att han börjar använda mer och mer engelska alteftersom kvällen går. Japaner är ofta extremt självmedvetna om sina brister i talad engelska och säger hellre ingenting än riskerar att göra bort sig, så det är ett ganska gott tecken när de väl vågar försöka.

Efter allt boktittande och kanelbullebakande är det dags att gå och lägga sig. I morgon skall vi möta en ännu äldre generation, men det får ni höra mer om senare.

---

---

---