söndag
Hokkaido! Ölet, snön och mjölkens land. På riktigt, jag såg en stor skylt där det stod ”mjölkets land” på Sapporo flygplats, vilket lite gör det till mitt Eldorado. Ön med allt som inte Japan har: kor, björkar, fält för annat än ris och ställen där ingen bor. Som Sverige alltså.
I Tokyo var det enda speciella att i stället för den internationella flygplatsen Narita så fick vi flyga som japanerna, från Haneda, och dit åker man på monorail! Det känns lite som Liseberg när man susar fram, ibland flera meter över marken. Det hade varit ett perfekt sätt att se Tokyo om det inte var för den lilla nackdelen att hela vägen till Haneda är längst med otroligt tråkiga kontorsdistrikt med enbart glas och betong. Men lite fräckt är det ändå. Det är sisådär 45-50 mil till Hokkaido från Tokyo (Japan är grymt mycket mindre än jag tänker mig) så vi är framme innan lunch. Sen åker vi tåg genom natur som ser precis ut som mellansverige (med rönn, björk, ek, kastanj, mjölkbondgårdar) tills vi kommer till Otaru, Mios hemstad, som kombinerar otroligt fina grönskande berg med branta kustklippor och måsar. Perfekt, alltså.
Otaru känns lite som
Göteborg, och det är inte bara för att det är den enda egentliga hamnstads-hamnstad som är väl etablerad i min världsuppfattning, utan även på grund av husen. Parallellerna där är också flera med den lilla orten Fiskebäckskil där jag spenderat min uppväxt:
Det var en gång en liten fattig fiskeby. Allt var knapert. Folk levde på bark och varandras hudavlagringar. Sen för drygt hundra år sen dök det plötsligt upp miljarders miljarders sillar, och plötsligt fick folk pengar och byn ökade dramatiskt i storlek. Precis exakt samma historia, alltså, t.om samma sorts fisk. Det som hände i Otaru som inte hände i Fiskebäckskil var att Japans nyligen öppnade kontakter med omvärlden ledde till att regeringen skickade dit en bunte folk från Boston för att bygga alla nya myndighetsbyggnader som behövdes, och när de ändå var där så passade de på att bygga ett dussintals banker åt alla nyrika fiskehövdingar. Så mitt i en vanlig japansk stad har du en stadskärna där en tredjedel av byggnaderna i nyromantisk stil. Lite som Göteborg alltså. Nuförtiden är alla husen hotel åt turister snarare än banker, då det är turistnäringen snarare än fiskeindustrin som håller samhället vid liv. Oj, var det där en
parallell till?
Hur som. Väl i Otaru träffar vi Patrick, eller ”Pat-kun” som Mio kallar honom. Patrick är en fullblodsamerikan, vilket märks, och bästis med Mio sen hon var tutor åt honom i Yamanashi. Nu jobbar han på en högstadieskola i Sapporo och lär ut engelska. Med sig har han två andra amerikanska Sapporo-lärare. Det kommer visa sig att bredvid dessa två så är Patrick helt normal, vilket kan ha varit ett sammanträffande, men kan även ha varit en slug taktik från hans sida. Vi strosar runt lite längst med kanalen (precis som i Göteborg alltså) och sen fikar vi halvgod mat i fantastisk miljö, en enorm hall fylld med hundratals glas från ett av de lokala glasblåserierna. Som sagt så är alla japanska städer kända för någon lokal specialitet (eller fem), och förutom nyromantiska banker så är glas Otarus specialitet.
Sen är det dags. Ingen mer lek och stoj, här skall träffas svärföräldrar. Först ut blir Mamma Komaki som kommer och hämtar oss med bil. Fru Komaki visar sig vara oerhört vänlig och sympatisk, och introduktionen blir smidigare än jag kunnat föreställa sig. Vi åker till Komakis residens, uppför de enormt branta backarna, förbi parker som de
lyckats anlägga trots den enorma höjdskillnaden. Väl framme möter jag Pappa Komaki. Det är lite annorlunda, och lite precis som jag förväntat mig. Låt mig förklara.
Japanska äldre kvinnor är lätta att ha att göra med. De är oftast vänligt inställda, pratglada, och använder en japanska som är lätt att förstå då 95% av alla japanskalärare är 30+-japanskor, så de flesta utlänningar är vana vid hur de talar. Japanska män däremot. De brukar vara reserverade på ett sätt som både brukar ha en smula avståndstagande, nervositet och blyghet, det är oftast svårt att få igång ett samtal, och när de väl öppnar munnen förstår man inte vad de säger för man är så ovan vid äldre, maskulin japanska. Och Herr Komaki är precis så. Blyg eller avståndstagande? Det har du ingen aning om. Kombinationen att han är rätt liten och att han blir helt om sig och kring sig gör dock att han blir mer gullig än skräckinjagande, så det är i alla fall inte så farligt som jag tänkt mig. Och lättare blir det, för jag är långtifrån i centrum, trots att det är första gången Mio kommer dragandes med en pojkvän hem till päronen: Mios syrra är
nämligen på besök, och med tillökning på gång. Nästa generation Komaki är på gång, och vi skall iväg och äta sushi och träffa de blivande föräldrarna.
Sushi är också Otarus specialitet. Och det är inte bara tomt prat, den sushirestaurang vi åker till är galet bra. Inget trassel med beställningar här inte, Herr Komaki beställer helt enkelt in sex stora fat sushi, och sen får vi plocka som vi vill. Jag minns inte vad Mios syrra heter då hennes smeknamn är Akka, precis som gåsen. Hon är väldigt trevligt men inte på något speciellt sätt som utmärker henne. Mest bara en bra person. Hennes make är lite mer speciell, han har lite pluffsiga kinder och ett konstant leende som gör att han känns genuint sympatisk från första stund. Han jobbar i Manchester, och det är därför det är en sån stor grej att de är på besök, de kommer inte komma tillbaka förrän efter bäbisen är född, så allt strålkastarljus är på dem. Självklart har jag absolut ingenting att invända på den punkten. Jag sitter mest och svarar på de sporadiska frågorna om Sverige som dyker upp och proppar i mig sushi, kvinnfolket äter inte så mycket så vi
män blir tragist nödda att kompensera.
Väl hemma igen är det lilla julafton. Japanska familjemöten, särskilt långresta sådana, medföljer nödvändigtvis presentutbyte. Ju fler presenter desto bättre. Mamma och Pappa Komaki får tröjor, pennor och pins från någon Olympiad för länge sen (?), Akka och make får massvis med japansk mat för sin exil i mintsås-landet. Jag har med mig lingonmarmelad och rabarbermarmelad, och tillbaka får jag att jag kommer under med livet i behåll. Men det smartaste draget visar sig efter att Akka med make åkt till sitt hotellrum, för med mig har jag det ultimata redskapet: fotoboken om Skaftö jag fick av mamma. Skaftö ser en liten aning ut som Hokkaido, och som härdade öbor från klippfyllda kuster sitter vi och bläddrar igenom boken både en och två gånger. Mamma och Pappa Komaki ställer frågor och jag försöker svara. När vi är klara är det dags att gå och lägga sig, och jag har lyckats överleva första dagen i Hokkaido utan större besvär.
Anstai: Det är inte så flådigt som det kanske ser ut, och jag smyger alltid in bakvägen ändå efter att jag ställt undan min cykel. Men jag gillar det skarpt.
Mamma: tackar tackar,
jag är fortfarande på jakt efter tandtråd, men jag hoppas kunna hitta det. Del två i mysteriet med den dåliga japanska tandhygienen faller långsamt på plats.
Sara: Sorry, mamsen verkar ha hunnit före. Eller var ni i maskopi? Min önskelista var tills igår 1) en ugn, 2) grönsaksbuljong (de använder inte buljong i det här kulinariska u-landet) och 3) tandkräm med fluor, men nu i går hittade jag vad jag tror aer grönsaksbuljong, och en ugn vore på tok för tugnt att skicka. Jag hör av mig igen när din vävilja nödgas.
AkkaMio och Akka, lika som tvillingar
Tooo-tanHa! Ayaka heter hon! Och hon fyller år! Problemet var att hon inte kunde med att smaska i sig den fina chokladplaketten.
Hemma hos KomakiHela huset får mig att tänka på familjen Björk av någon anledning. Det är ett etagehus där de fortfarande har kvar en tarzan-lian från trappan, och det är mest "mysigt stökigt" med en massa gamla träg
... [more]
1 Comment -
Add Public Comment or
Send Private Message
information om släktbegrepp (på förekommen anledning)
Styvson = biologisk son till ens hustru/make
Styvbror= biologisk son till ens styvförälder
Svärson/måg = make till ens dotter
Svåger= bror till ens make/maka Eller make till ens syster Eller make till ens make/makas syster
Historik om sillperioder( på förekommen anledning)
Åtta stora sillperioder i Bohuslän finns nedtecknade
Ca 970-1030 (60 år)
· 1175-1225 (50 år)
· 1420-1490 (70 år)
· 1556-1588 (32 år)
· 1660-1680 (20 år)
· 1747-1808 (61 år)
· 1878-1898 (20 år)
Under 1700-talets senare del upplevde landskapet en blomstringsperiod tack vare den så kallade stora sillperioden (ca 1747-1808).
historik om Fiskebäckskil (på förekommen anledning)
Fiskelägets fraktfartens och badgäströrelsens bygge har successivt adderats till varann och skapar den bebyggelsemiljö som vi upplever idag.
Det karaktäristiska för bebyggelsen är alltså inte det genuina eller det ursprungliga.
Det karaktäristiska är att bebyggelsen bär spår av en lång och
skiftande historia. Husen har genom om- och tillbyggnaden förändrats för att svara mot nya ideal och behov.
De förändringar som ägt rum under de sista 50 åren, sommargästernas
uppköp av husen, har fört med sig att miljön har fått ett egenvärde.
Husen och marken runtomkring pyntas och underhålls omsorgsfullt.
Fiskebäckskil är en av de orter där sommargästernas uppköp av marken
tidigast började. Redan på 1950-talet var över hälften av alla hus i sommargästernas äga och idag är de flesta hus sommarbostäder.
Fiskebäckskils historia börjar som vid de flesta kustsamhällena med ”sillperioden” i mitten av 1700-talet.
Senare blev fraktfarten en betydande inkomstkälla för innevånarna i det tätbebyggda samhället som ligger på öns norra sida, vid Gullmarsfjorden, mitt emot Lysekil. Tidigt blev orten en ”turistort”, det fanns en fin badrestaurang som i hög grad bidrog till detta. Flertalet sommargäster hyrde in sig i de bofastas hus och en lite annorlunda kultur bildades just här. Utanför samhället ligger Kristinebergs marina forskningsstation, där kan man vissa dagar under sommaren få komma på studiebesök. Gränder och prång och husen är väl värda ett besök eller två.
Fiskeläget
Fiskebäckskils tidiga historia har, liksom många andra kustsamhällen i Bohuslän, nära samband med sillfiske- perioderna. Sillen som sökte sig in från havet med ungefär ett sekels intervall lockade folk från inlandet att bosätta sig här.
Under sillperioden i slutet av 1500-talet fick Fiskebäckskil en fast bosättning med ett par hundra personer. Bebyggelsen låg i ett stråk utefter Kilen och bestod av små låga timrade ryggåsstugor liknande Fornstugan som du kan se utmed vandringen.
När sillen åter drog sig ut till havs tvingades många familjer att lämna kusten. Det hundratal personer som stannade kvar fick försöka överleva på vad övrigt kustfiske, små odlingslotter och övriga sysslor kunde ge.
Det är inte förrän i mitten av 1700-talet och den stora sillperiod som då inleds som levnadsvillkoren förbättras igen. Nu följer en tid av högkonjunktur med stor inflyttning och ekonomiskt uppsving.
Sill fångas i så stora mängder att man har svårt att ta tillvara den. Därför anläggs trankokerierna. I dessa kokades den sill som var för liten för att salta till olja sk tran. Bebyggelsen förtätas. Nu byggs den sk enkelstugan med ett rum och kök samt loft.
Fiskelägets fraktfartens och badgäströrelsens bygge har successivt adderats till varann och skapar den bebyggelsemiljö som vi upplever idag.
Det karaktäristiska för bebyggelsen är alltså inte det genuina eller det ursprungliga.
Fraktfartstiden
Redan tidigt var fraktfart något som fiskebäckskilsborna ägnade sig åt men det är inte förrän i början av 1800-talet som man tar steget över från fiske till fraktfart som främsta näringskälla. Sillperiodens slut och en rad yttre faktorer (Västeuropas industrialisering, fri bondeseglation 1832 och öppnandet av Trollhätte kanal) bidrog till att göra Fiskebäckskil till ett av Bohusläns största skepparsamhälle.
Som mest hade ett 60-tal skutor sin hemmahamn här. Seglatserna gick mest till Skandinaviska och Nordeuropeiska hamnar men även till Medelhavet. Till en början fördes de med mindre fartyg som jakter, galeaser och tvåmastade skonare men senare också med briggar, skonert och barkskepp.
Fraktfarten, som var en lönsam näring, satte sin prägel på hela samhället. Skepparna byggde sig stora och påkostade hus sk kaptenshus. Deras hustrur kallades Fru och bar hatt till skillnad mot fiskarhustrun som gick omkring i schalett.
I slutet av 1800-talet mattades frakt- farten av och fartygen började säljas ut. En sillperiod med frakter till England förbättrade situationen tillfälligt men konkurrensen från ångfartygen och senare järnvägen innebar dödsstöten för den segelburna frakt- farten och 1915 såldes det sista stora skeppet av.
Badortsepoken
Samtidigt med fraktfartens tillbakagång utvecklas Fiskebäckskil till badort.
1867 bildar några skeppare Fiskebäcks- kils badbolag och i deras regi uppförs under 1870-talet badhus, restaurang och kafé på Fiskholmen (vid nuvarande Gullmarsstrand).
Till skillnad från de stora etablerade badorterna som Lysekil och Marstrand framhölls Fiskebäckskil för "det fria och otvungna badgästlivet med dess frånvaro av stel etikett". 1870 tog Fiskebäckskil emot 150 badgäster.
För ortsbefolkningen blev uthyrning av rum en välkommen extrainkomst.
Det var inte bara fiskarfamiljen med dålig ekonomisk ställning som ägnade
sig åt rumsuthyrning. Tvärtom sökte sig badgästerna ofta till skepparfamiljen
som hade en starkare social och ekonomisk ställning.
De var inte heller så nogräknade med söndagsvila och kyrkobesök som fiskarfamiljen var.
När sommaruthyrningen var som störst under tidigt 1900-tal tog
Fiskebäckskils 500 invånare emot drygt 1000 sommargäster.
Badgäströrelsen kom att prägla bebyggelsen genom det arkitektoniska
mode, den sk schweizerstilen som följde i badgästernas spår.
Husen förses nu med rikt dekorerade glasverandor och balkonger med snickarglädje. Verandorna var den tidens skrytbygge och fungerade som ett medel i konkurrensen om sommargästerna.
För dem symboliserade glasverandan drömmen om ett lättsamt sommarliv.
Add Comment
All Comments