Crappy Birthday to me

Nej, nu har det varit lite väl mycket Japan-haussande för ett tag, så jag tar min bemärkelsedag som ett tillfälle att beskriva den mörka sidan, Japans smutsiga byk, och det är minsann ingen liten baksida inte. Om Norge är den sista Sovjetstaten så är Japan på många sätt den sista axismakten.

Jag talar såklart om sabitsu, diskriminering. På andra platser ses det som ett samhällsproblem som det skapas skarpa lagar mot och som aktivt bekämpas av diverse organisationer. I Japan är det en nationalsport. På riktigt: på “nationens anda”-dagen, har man sportarrangemang på alla skolor för att främja nån sorts fascistisk nationalkänsla, och där är de icke-japanska eleverna välkomna.

Hur kom det sig att jag börjat rota i detta? Jo, i söndags var jag i stort behov av internetuppkoppling då jag skulle ta emot den sista sändningen sidor från Lennart, finslipa dem och sen skicka tillbaka dem. När jag och Shiho cyklat hela vägen till YAMASA visade sig det att det var stängt, så i stället skulle hon visa ett internetcafé hon kände till. Dragonbooz, eller något. Eller Doragonboozu, då de är japaner. Nåväl, vi kommer dit och spanar på menyn. Japanska internetcaféer är inte som vanliga internetcaféer, de är dessutom manga-bibliotek dit finniga tonåringar beger sig för att sitta och spela internetspel (fast nästan bara Lineage 2) och läsa manga mot en timavgift. Hursom, vi bestämmer oss för en deal som innehåller lunch och en timmes internetuppkoppling. Borde vara precis lagom. Men när vi väl går in för att beställa blir vi hänvisade till ett litet bås där vi skall vänta lite. Ett ytterst skumt internetcafé, tänker jag först, men det är sen jag ser den. Skylten.

I’m sorry.

Because a problem by a visitor of a foreigner occurred,
entering a shop of a foreigner was prohibited

(Eu sinto muito. Porque um problema por uma visita de um estrangeiro aconteceu, enquanto entrando em uma loja de um estrangeiro foi proibido)

Jag skojar inte. Det är lite svårt att förklara just hur chockad jag blev när jag såg den, det var inte så att jag inte kände till japanernas problem med “gaijins”. Men en uppväxt med Bamse, Pricken (den där helsvarta kaninen som rymmer hemifrån), pedagogiska mellanstadiebesök av indianer, kulturell träning, “Alla Lika, Alla Olika”, Latin Kings-texter och liknande egalitär indoktrinering har satt långt djupare spår än man kan tro. Och här står jag mitt i en helt vanlig affärskedja framför en skylt som skulle leda till fängelsestraff i “får verkligen negerbollar heta negerbollar eller inte?”-Sverige. Det enda jag kan göra paralleller till är nazityskland och apartheid-sydafrika. När jag försöker få det på tal så får jag höra att det inte alls ens är olagligt: alla affärer har rätt att välja sina kunder, och vissa väljer att inte ha icke-japaner. Svårare än så skall det visst inte vara. Jag släpps oavsett in “för den här gången” då jag är där med en japan, och därmed halvt om halvt ofarliggjord. Det finns bara en sak att göra: börja gräva i denna stinkande hög av dynga som är japansk chauvinism.

Det första jag lyckas bekräfta är att det inte är tillåtet. Japan skrev på en liten sak som kallas UN Convention on the Elimination of Racial Discrimination, eller CERD för att vara kortfattade 1995, FNs konvention som olagliggör rasdiskriminering (jinshuu sabetsu, jag lärde mig trots allt lite japanska på hela det här kapitlet). Det går alltså emot Japans konstitution. Däremot är det inte olagligt, då de japanska lagstiftarna har suttit på sina händer sen dess. De har till och med gjort en skrivelse om att det inte är nödvändigt:

"5 (1) ...We do not recognize that the present situation of Japan is one in which discriminative acts cannot be effectively restrained by the existing legal system and in which explicit racial discriminative acts, which cannot be restrained by measures other than legislation, are conducted.

Therefore, penalization of these acts is not considered necessary."

Därför går det inte att bara gå till polishuset och gnälla, det är långt svårare än så. FN är medvetna om detta och har gnällt på Japan om det, men oavsett hur mycket japanerna vill beskriva sig som ett harmoniskt och snällt folk så har de en ordentligt stor hög med brott mot mänskliga rättigheter, just främst mot icke-japaner, som ligger på FNs bord utan att något händer. Undantaget är de s.k. ryokan-lagarna, alltså lagarna för alla korttidsboenden som hotell och vandrarhem. Där står det nämligen specifikt att de enda orsakerna att inte låta något stanna över natten är ifall det är någon sorts epidemisk sjukdom på G eller ifall man inte har några lediga rum kvar. That’s it. Så då kan de inte välja sin klientel efter hudfärg.

För det är det som är kruxet som också gjort att olika aktivistgrupper kunnat ta upp sina fall i rätten. De ursäktar sig alltid med att reglerna beror på att utlänningar inte kan japanska. Det vet varje japan att bara japaner kan lära sig japanska, trots allt. Så om en utlänning hyr en dator på ett internetcafé eller hyr en DVD så kanske han inte förstår hur han skall göra, och då personalen inte talar hans språk så kan de inte förklara. Det är standardförsvar 1A. Att personer utanför Japan möjligtvis också har hyrt en video någon gång i sitt liv och förstått grejen med att lämna tillbaka den dagen efter är inget som biter på dem. Men som sagt, det är här den sanna anledningen visar sig. Om du väl lärt dig språket, så är du ändå inte välkommen. För vem är utlänningen?

Utlänningen är den som inte har två japanska föräldrar. Det är den korta, lite hårdragna men ofta sanna beskrivningen. Alltså räknas personer med utländskt ursprung som bott i Japan i 20 år som utlänningar. Även de kinesiska och koreanska tredjegenerationsinvandrarna som det finns rätt många av, grupper som gifter sig med varandra sen de kom till Japan strax före eller efter andra världskriget. Likaså räknas ibland barn med en japansk och en utländsk förälder. Ser du inte tillräckligt japansk ut så är du inte japan. Så enkelt är det. Och även om du bott hela ditt liv i Japan och bara talar japanska så kan du bli nekad inträde på allt från badhus till pachinko-hallar (en sorts högljudd blanding av flipper och enarmad bandit). När man bevisligen avvisat tredjegenerationens kineser, invandrare med japanskt medlemskap och liknande har man ett tvättäkta fall, eller vad som hade varit det i vilket annat land som helst. Däremed är det ren rasistisk diskriminering som tydligt förbjuds i CERT, och därmed bryter mot Japans i alla fall på pappret existerande överenskommelse att följa dessa regler.

Ett antal fall har knuffats genom det japanska rättsystemet, överklagats och överklagats tills de nu är uppe i högsta domstolen som vägrar ta i det, varpå de förhoppningsvis är på väg upp till FNs domstol. Den dåliga publicitet det kan ge Japan är väl den enda förhoppningen att de någonsin kommer införa lagar mot diskriminering, för själva är de inte så intresserade av frågan. Det är väldigt mycket “chou ga nai” (det är inget att göra åt) och axelryckningar när man pratar med folk om det. Till och med Shiho, som själv riskerar en hel del diskriminering för sin hörselskada, verkar inte förstå just varför och på vilken moralisk grund det är fel med rasdiskriminering. Nej, trots mina antropologikurser har jag här ett latmustest på att jag inte blivit kulturrelativist. De kan inte gå runt och fula sig så här och säga “men så funkar det ju Japan”, som de gör. Värst är när hon förstår varför just så många uthyrningsaffärer har sådana regler. “Det är ju en sak om man köper något. Då blir det ju ditt. Men om du hyr något så måste du ju förstå reglerna. Det kan du inte om du är utlänning”. Nehej, men bevisligen klarar ju hela hotellnäringen, en lite lagom stor sektor i Japan, att lösa det hela. Och det finns nog så många fler regler när du tar in på ett hotell än när du hyr en CD.

Den andra förklaringen är ännu skummare. Det är att om du gör ett brott på internet internetcaféet så kan inte polisen hitta dig om du är utlänning. Här står det bara still i mitt huvud, det är så bruten logik att det inte finns. Det är väl bara att ta en glutt i mitt pass, sen är jag helt oförmögen att smita undan ifall jag skulle göra något. Men nej, här i Japan är ett japanskt körkort den legitimation som gäller, ett pass är inte nog. Inte ens det faktum att ett pass räknas som identifikationspapper i hela världen medan deras japanska körkort är värda jack shit trumfar detta argument. Dessutom är de dåliga bilförare, de har ohyggligt dålig statistik när det gäller olyckor per körd mil, särskilt när det gäller att ta kål på fotgängare. Det i ett land där de har lasersvärdsviftande trafikpoliser med visselpipor i varannat gathörn. När man bashar Japan så kan man passa på att slå på alla ömma punkter.

Det fortsätter i samma stil när man går in på japanskt medborgarskap. De har nämligen två versioner, “permanent boende” och “medborgare”. Permanent boende innehåller det mesta som ett vanligt lands medborgarskap omfattar. Du behöver inte meckla med immigrationsverket hela tiden, du lever och betalar skatt som vem som helst. Däremot är det vissa saker som kan bli knas, framför allt verkar det vara om man köper mark (t.ex för att bygga ett hus) och du kan inte få jobb som “civil servant” och liknande, alltså allt som liknar politik från kommunnivå till Dieten är stängt för dig. Om du i stället väljer att bli “nationalized”, japansk medborgare, måste du genomgå språktest (Leijonborg jublar) och lite andra saker som en genomgång av ditt brottsregister (parkeringsböter har varit nog för att nekas). Sen följer en period av mellan ett och två år då du utvärderas. Vanligtvis betyder det att dina papper ligger i en skokartong och någon rullar tummarna, men det finns vittnesmål på allt från att immigrationsverket går runt i kvarteret och hör med dina grannar om hur “japanskt” du beter dig, till att de kommer hem till dig för att se på foton på vänner och bekanta, se så att du intrett ditt hem tillräckligt japanskt eller kika i ditt kylskåp efter mystiska och farliga ickejapanska hot mot rikets säkerhet i form av palt, strudel eller vad nu för mystiska matsorter du har med i ditt kulturella bagage. Sen säger du upp ditt tidigare medlemskap, tar ett japanskt namn (luktar lite Island här) och blir japan. Eller, bara lagligt. För du är fortfarande en gaijin och kan bli utslängd från affärer för att du inte kan japanska.

Detta är enda sättet för en person utan japanska föräldrar att bli lagligt sedd som japan. Om du är född i Japan blir du inte japan, du blir på sin höjd betraktad som permanent boende ifall dina föräldrar är det. För några dagar sen såg jag på nyheterna om en iransk familj som blev utvisade. Dottern var född i Japan, talade bara japanska och gick på ett japanskt universitet. Grattis, du är inte japan ändå, så iväg med dig.

Detta har vida effekter på fler områden. Du täcks inte av samma arbetslagar som permanent boende, vilket framför allt universitet använder för att kunna göra sig av med utländska lärare så fort de inte vill ha dem. Det var ett fall där en amerikanska (?) som föreläste om icke-japanska kulturer blev avskedad av sitt universitet. Hon hade nämligen bott i Japan ett bra tag, gift sig med en japan och därmed blivit “för japansk” och därmed inte låmpad att lära ut icke-japanska kulturer längre: de ville ha en fräsch utlänning, så de sparkade henne. Oh yeah. Andra råkar helt enkelt ut för att facket inte försvarar utländska anställda, varpå universiteten erbjuder dem sämre förutsättningar, lägre löner och “revolving door”-arbeten utan säkerhet i hopp om att de inte skall vara införstådda i vad de kan förvänta sig.

En annan sak som kan göra en präktigt ilsken är när de beskriver sin rasdiskriminering som ett sätt att undvika meiwaku, problem. “Om det kommer en massa utlänningar så blir det kanske problem, de kan ju inte prata japanska så bra”. Ja, då är det ju mycket bättre att förbjuda dem inträde, skapa en atmosfär av att de inte är välkomna i Japan och därmed skapa just den sorts alienering som skapar långt större problem som våldsbrott och oändlig frustration. De ser inte längre än deras korta små japanska näsor räcker, och jag blir helt galet arg på dem när de ursäktar apartheid med att de skulle vara blyga och inte tåla konflikter. Lite Hitler-nivå på det hela, “vi kommer få en jättehärlig storari… eh, japansk kimochi om vi bara sätter in de jobbiga ju…. eh, gaijinsen i små fina läger. Leve Das Faterla.., eh, Yamato! Heil Nippon ichiban!”. Slutgiltliga lösningar på problem och allt det där.

Dagen efter åkta jag tillbaka dit, tog kort på skylen och affären för att ha bildbevis, och fick faktiskt tala med någon sorts midlevel management-chef om det hela. Mitt i alla vreden lyckades jag vara lite halv-antropolog i alla fall och fick till slut en bandad intervju där han förklarade varför de hade regeln, hur företaget och han själv såg på det och lite annat. Det kommer inte ändra något (det är väl 95% chans att han inte brydde sig och mest satt igenom de obligatoriska japanska ursäkterna), men om inte annat fick han avsätta en halvtimme av sin dag till att förklara sig inför en skrämmande utlänning. Så mycket för att undvika problem från deras sida. Den enda ljusa punkten var väl att han själv kom med ett av de få argumenten som i alla fall funkar lite på japaner, nämligen att de själva skulle bli ledsna om de åkte till t.ex Sverige på semester och blev utsätta för “japaner: nej tack”-skyltar i affärerna. Vi får väl se. Kanske kommer skylten åka ner om ett tag, de sade sig ha haft regeln “på prov” under två månader efter ett bråk. Men oavsett så kommer en annan likadan skylt upp någon annanstans i Japan, och tills FN tagit tag i med krafttag så kommer man inte ens kunna få bort dem juridiskt, utan bara genom att klaga tills något händer. Kukjapan.

De som har lite mer intresse för frågan kan gå in på http://www.debito.org/ och spana, om inte annat rekommenderar jag alla som planerar att åka till Japan någon gång att läsa igenom de snabba tipsen för vilka sorters diskriminerande handlingar du kan förvänta dig och framför vad du kan och vad du inte kan göra när du utsätts för dem. Det kan vara guld att veta just vilka knep polisen kan ta till, bland annat. Där finns också länk till en sida där de samlar på “icke-japaner ej välkomna”-skyltar som kommer användas som bevis i FNs domstol, och dit har jag skickat mina bilder. Ser du liknande skyltar i Japan så ta kort och skicka in. De skall fan inte tro att de kan gå runt och vara helt körda i huvudet utan att folk tar illa upp.

Nåväl. Så på sistone har jag varit på minst sagt dåligt humör, om vi säger så. Att jag varit sjuk och inte kunnat sova på flera nätter i rad gör inte det hela bättre. Dessutom har jag varit i praktgräl med Shiho om saken, och jag tror nog aldrig jag sagt ordet “nazi” lika många gånger under en dag. Jag förstår helt plötsligt den chock som Aiko, utbytesstudent i Lund, gick igenom. Hon hade besökt Danmark och upplevt det som ett fantastiskt land befolkat av ett fantastiskt, gemytligt folk. Sen fick hon redan på Pia Kjersgaards agenda (och popularitet), och sen var det shellshock rakt igenom. Precis samma med mig. Helt plötsligt är varenda person man möter på gatan en potentiell fascist. I stället för att bli negativt överraskad när man träffar på en otrevligt person så blir det tvärt om, att man förutsätter det värsta. Jättejobbigt. Förhoppningsvis blir det bättre om ett tag, när jag vant mig lite vid tanken. Och kanske Shiho har rätt när hon sade det vettigaste hon sade under hela diskussionen, att jag inte borde bli fullt så sur som jag är utan i stället se det som en möjlighet (och kanske en anledning) att lära mig mer om det japanska samhället.

Men det var min födelsedag, och jag hade en intervju planerad med Suzuki-sensei och hennes polare i Nagoya, så det var bara att ta sig i kragen och bege sig in till den stora staden. Det blev en blandad kompott, intervjun blev misär samtidigt som den blev lyckad. Suzuki hade lyckats välja en extremt högljudd restaurang/bar, och japaner gillar att supa till det vare sig det är tisdag eller lördag, så det går nog inte att höra något alls på min bandinspelning. Däremot var hon där med två väldigt roliga vänner, och i stället för intervju-antropologi blev det “flugan på väggen”-antropologi där jag satt och lyssnade på när de skvallrade om varandras pojkvänner, jobbet, Disneyland (denna enorma japanska fascination för Disneyland) och liknande. Alltså ungefär deras vanliga efter-jobbet-snack, något som annars kan vara ganska svårt att få tag i. Som vanligt slutar aldrig deras varierade syn på förhållanden att förvåna mig, till exempel höll de med varandra om att jag borde ha en flickvän i Sverige och en i Japan då jag pendlar mellan länderna, men när det var deras egna pojkvänner det var tal om så var det prinsessbröllop och hela kittet som stod på agendan. Men om de själva inte är inblandade så är det inga problem med en flicka i varje hamn. Skumma chicks, japanskorna.

Vi åt en god middag. Middag på en japansk restaurang är lite annorlunda än de flesta svenska dito, det består av att man beställer en rullande-band-meny av små rätter som man äter tillsammans, ingen huvudrätt med egen tallrik eller så. Bland annat blev det “yellowtail”, vilken sorts fisk det nu är, skivad avokado med tofu, pizza, yakisoba (stekta nudlar) och små konstiga salladsrullader. När vi var klara med det var det dags för Suzuki att bege sig hem, men jag och de två andra (som jag pinsamt nog inte kommer ihåg vad de hette) hade drygt en timme kvar till sista-tåget-hem. Japaner halvfestar inte: antingen är du borta hela natten eller så åker du hem tidigt. Därför går sista tåget strax efter elva, och sen är det kört tills morgontrafiken.

På väg till den andra krogen passade vi på att ta purikura, ännu ett skumt låneord. Det är nämligen förkortnignen av “picture club”, och består av att man (vanligtvis tillsammans med sina vänner) tar kort i små bås som är belamrade med rosa ikonografi och hetsig tuggumi-techno. Dessa små palats av gullighet är främst tonårstjejernas järnklädda domän, som ensam kille blir man ibland avvisad helt, men mixade sällskap är okej. Med bluescreenteknologi, komplicerade menyer och extremt starka blixtar mixtrar de här ihop grymt avancerade kompisfotografier, det finns en helt artikel om det i den fantastiska Bad Girls of Japan (edited by Laura Miller och Jan Bardsley) vid namn Bad Girl Photography, då det förekommer en hel del lek med könsroller och den japanska sexualiseringen då det är ett av de få områdena där en tonårstjej i Japan är i full kontroll över sin omgivning. Och det här är långt från de svenska passfotokuberna, du väljer allt från bakgrundsfärg och mönster till scenarion (vi tar komplicerad dubbelbilder där man formar hjärtan med armarna samt beundrar varandra på en öde palmbeklädd ö) och efteråt följer en lång efterbehandling där man manipulerar bilderna med ikoner, text och massor av hjärtan och glitter. Sen kommer det ut ett ark med små klistermärken som man klipper ut och delar ut till varandra. Kort sagt är det väldigt roligt och en perfekt souvenir att göra tillsammans med ens japanska vänner och bekanta.

Sen drog vi vidare till en hawaiiansk pub. Japaner älskar hawaii över allt annat, det är den extremt folkliga bilden av den perfekta semestern, lite som kanske kanarieöarna var i Sverige för tio-femton år sen innan alla backpackers, polska spaanläggningar, billiga thailandflyg och “upplevelsesemestrar” förvirrade oss. Och här får jag till slut min födelsedagstårta, med tomtebloss och allt. Jag blir också bjuden till en julfest som skall anordnas “någonstans väster om Nagoya”, jag får väl vänta på vidare instruktioner. Jag förbluffar dem med attt avslöja att den svenska värnplikten inte är så obligatorisk som den låter, och vi pratar om ett bröllop i Skottland som en av kvinnorna skall iväg till nästa sommar. Om ni inte förstått det redan så är bröllop något som diskuterats ytterst frekvent under kvällen. De är helt besatta av bröllop. Men det är trevligt ändå, och när jag åker hem i det förarlösa lack-röda tåget genom den enormt tjocka decemberdimman så känns det någonstans som om det blev lite av en bra 25-årsdag ändå.

Tills jag kommer till Okazaki och någon har snott min cykel. Igen. Kukjapan slår till och visar vad det går för. När jag blir nedgjord av japanska poliser för ickejapanskt beteende som, tja, vanligt bonnvett, kommer mina sista bevingade ord eka genom gränderna:

“Rubba inte mina cyklar!”


Till alla: tack för alla födelsedagshälsningar. Det värmer.

---

---