Contact Tokyo

Who’s the boy!? Who’s the boy!?

“Du är nominerad till studier vid Waseda universitet 07/08, slutgiltigt
beslut fattas av värduniversitetet.”

På sistone har jag verkligen inte vågat hoppas på det, inte efter att det skvallrats på ostasiatiska institutionen att konkurrensen för platserna på de japanska universiteten ökat lavinartat, och Waseda är bland det mest populära valen. Waseda är trots allt ett av de finaste privatuniversiteten i Japan, i princip mest överglänsat av omöjliga Tokyo Daigaku, även om jag mest bryr mig om att det är det enda utbytesuniversitetet där du kan läsa samhällsorienterade kurser på engelska. Men bevisligen finns det gott om folk som lockas av dess Ivy Leage-aktiga status. På något sätt har mina år av japannörderi och antagligen en relativt stor mängd smörande för i princip alla lärare som är i närheten av området på Lunds universitet betalat för sig. In your face, manganördar! Det blev en äkta ninja i stället i år. Sorry familjen, men det blir nog en Jonas-lös jul till.

Man skulle kunna säga att jag firade det i förväg, men det var ju snarare tvärtom att jag släppte all pressen genom att göra det dummaste man kan göra i torsdags: jag umgicks med svenskar utomlands på en plats som serverar alkohol. Det började högst oskyldigt med att jag var på YAMASA för att läsa mina mail och kolla om jag fått något besked om LUUP. I stället blev jag och Emanuel, en italiensk snubbe som jag pratar japanska beteendemönster med då och då, ivägkörda från allrummet då ett stort antal medelålders japanskor samt en bunte ungar skulle utföra en sorts blandning av klassisk obon-dans och aerobics. Sånt händer i Japan, och det är bara att rulla med punchen. Declans irländska bar råkade vara öppen och det regnade, så i väntan på bättre tider satte vi oss och smaktestade några av de skumma ostasiatiska öl som man inte kan få tag i i Sverige. Inte för att de är så goda att man egentligen borde försöka, men det är alltid roligt att dricka drycker man inte testat innan. Det var då de kom. Svenskarna.

Fyra unga svenska män invaderar baren och kör igång en bland-CD med svensk hårdrock. På bara några minuter har jag förflyttats från det Japan jag varit isolerat i i en månad till Clawfinger-land, och helt plötsligt sitter jag bredvid en go gôbbe från Gôtet vid namn Jimmy och pratar fotboll (han håller på IFK och jag på GAIS, men då ingen håller på ÖIS blir det inget slagsmål) på den fyllegöteborska som snabbt infinner sig om i rätt (eller fel) sällskap. En annan bekant blir en tjeck (skall jag hälsa från dig, Anna?) som heter något svårt (Yareck?) och därmed blir omnämnd till Nikolai då han hela tiden imiterar ryska Bond-skurkar. Vi föreslog Boris, men Nikolai blev någon sorts kompromiss från hans sida. Han har samma problem som mig, nämligen att vara intresserad av Japan i ett land där Japan = manga, med alla de identitetskriser som medföljer. Ölen rullade på och allt var bra ända tills svenskfaktorn kom till effekt. Svenskfaktorn? En infernalisk uppfinningsförmåga när det gäller alkoholhaltiga produkter. Den här kvället blev det “Jimmy-chan”, en göteborgsk atombomb som består av en literbägare med starköl som man sänker en sakékopp med en åtta vodka i. Efter några sådana fick jag be om förlåtelse till en man som jag antar var från Hong Kong eller Taiwan vid namn Albert för att jag indirekt skapat den kackerlacksartade invasion av svenskar på YAMASA genom förra årets dagbok. Efter en ursäkt rakt från hjärtat bordade vi våra cyklar och begav oss bort till svenskkolonin där de likt äkta vikingar plundrat Japan på en av deras mest vördade skatter just nu, en Nintendo Wii, även om jag inte tyckte att dess tennisspel inte var så mycket att hänga i julgranen. Det blev ju mest en massa viftande. Hade jag kunnat se tydligare vem jag var på planen så hade det kanske varit lite roligare, iofs. För nu var jag den vandrande alliterationen Yopparai Yoonasu, roligare än att vara svenske fyllejonas, och det drygaste var väl att jag hade en fyrtio minuters cykelresa i småduggande regn för att ta mig hem.

Efter uppgörelse (nej, jag våldsgästade inte alls!) dyker jag upp klockan två hemma hos Shiho med ett fånigt leende och ett chokladwienerbröd som jag lyckats köpa på Konbinin som ligger precis under hennes lägenhet. Men jag blev snabbt ursäktad då hon av någon skum anledning tyckte att det bara var trevligt med en fyllejonas som bevisligen är extremt artig. Hon var ju fortfarande uppe eftersom hon är dum nog att jobba på en japansk skola: inför nyår skall hon göra nyårskort till alla sina 120-nånting elever. Dessa gör hon med en bunte stämplar. Allt görs såklart obetalt på hennes fritid. Hon måste även köpa korten, frimärkerna och stämplarna själv. Japanska arbetsförhållanden är ibland direkt sjuka. I stället för en utskällning blir jag tvungen att lova att vi skall ut och dricka tillsammans på lördag i stället. Efter den extrema monsterbakfylla jag haft under fredagen känns det mer som ett hot än ett löfte, men med tanke på Shihos förmåga att dricka alkohol så är det nog inte så farligt. Om inte en viss Jimmy gör entré, det vill säga.

Över lag var det rätt givande, oavsett bakfylla och så vidare. Jag har varit på lite dålit humör på sistone och rent utav varit lite trött på japanskan. Försökt mindre. Varit mindre alert. Pluggat mindre. Att bara få sitta en hel kväll och snacka skit på svenska (och lite engelska) kan vara precis vad man behöver i den situtionen. En gång i månaden ungefär är nog perfekt, jag skulle inte vilja att det hände hela tiden. Att vara relativt avklippt från Sverige är effektivt för att förstå Japan mer. Men just den här kvällen var guld för att få nån sorts perspektiv över, tja, alltihop. Särskilt då jag säkrat en tredje omgång intervjuer som startar på min födelsedag, på tisdag.

Men vad har det för betydelse? Jag är nominerad till Waseda till hösten. Det är dags att ge denna gigantiska stad en andra chans, och den kommer ha ett helt år på sig att försöka övertyga mig. Jag vinner. Fake it 'til you make it.


PS

Det blir värre. Jag drar dessutom inte en hel nitlott på det årliga stipendielotteriet (för det är vad det är, oavsett om stipendieorganisationerna försöker låtsas som något annat). 3400 kronor kommer dimpa ner efter jul. Det är inte ett forskningsanslag precis, men det kommer räcka till två månaders hyra, vilket jag verkligen kommer behöva när jag gör mitt triumftåg till återkomst till Sverige som arbetslös fram tills sommaren. Kanske dags att köpa lite lotter? Dessutom ringer Tomio och undrar hur det är med förkylningen. Då han är läkare är han beredd att hooka upp mig med "lite starkare mediciner än de de har i apoteken". För er som inte är införstådda i japansk medicinering så är Japan ett land där det inte är särskilt okej att vara hemma från jobbet och vara sjuk, så därför finns det gigant-starka dödsmediciner som säljs över disk utan recept. Jag kan bara ana vad man skulle få på Plattan för den sortens saker som Tomio antagligen pratar om, med tanke på att det är starkare än så. Jag tackar artigt nej tack, det duger gott med vanlig reguljär japansk dödsmedicin, tack. Men oj, vilka kontakter jag fixat här i Aichi. Aldrig fel att känna en bunte omsorgsfulla läkare ifall något skulle gå snett.

DS

---

---