Bland nazister och soaplands

Det är lördag och dags att styra kosan mot Nagoya. Idag skulle jag träffa Yuko och Tomio Yamazaki, ett par som bott i Malmö i fem år och därför är sjukt peppade på att hjälpa en stackars vilsen homeboy från de gamla trakterna. Som vanligt är jag lite osäker på tågen, så jag åker tidigt för att ha tid med misstag. Än så länge har jag inte råkat ut för värre saker än att jag tar lokaltågen som tar en evighet och en halv att komma fram, men tåget till Inuyama går från samma perrong, och få tåg står som destinerade till Nagoya då de far vidare till Gifu eller någon annan fjärran plats så jag är inte villig att chansa.

På tåget får jag min första dos av nazi-Japan. Och nej, då menar jag inte “vi är jättestrikta med regler á la The Soup Nazi”-Japan (som jag träffar på konstant), utan nazist-Japan, som i den helt vanligt klädde mannen i trettioårsåldern som står framför mig på tåget med ett autentiskt tyskt NSDAP-märke med hakkors och hela kittet på sin keps. Bara sådär, på tåget mitt på blanka förmiddagen. Man är ju inte gammal axelmakt för inget. Och här snackar vi inte om sverigedemokratisk soft-core-rasism dolt bakom ett skynke av gammal folkhelmspolitik, nej här är det pan-asian interest zone, sonno joi, kejsartillbedjan, bruna uniformer och kamikaze-pannband som gäller. Japansk politik är rätt så mycket så, en enorm liberal-kapitalistisk grå smet som ingen ser någon skillnad på flankerat av en bunte radikal-kommunister och en mycket större bunte ohämmade jättenazistiska nazister. Lite läskigt, men samtidigt perfekt om jag skall bli en antropolog-Indiana Jones; jag har massor av nazister att slåss med på diverse tågtak och zeppelinargondoler, och de har svärd och kan karate!

Väl framme tar jag en vända förbi (bikku, bikku…)Bikku Kamera, en stor elektronik- och vitvarukedja som ligger mittemot stationen mitt i ett red light district som har hela spektrat av japansk människohandel, från relativt harmlösa hostessklubbar där man betalar en avgift för att ha en ung tjej att prata med medan du dricker till de mer eller mindre legitima massageställena, de absolut icke-legitima soaplandsen och till slut de åldrade kvinnorna i röda filtrockar som ropar efter dig vid korsningarna trots att det bara är tolv på dagen. Så nej, Japan är inte bara ris och rock n’ roll, det är skrämmande mycket prostitution och nazism också. Och tororo.

Då kommer Yuko och Tomio till min undsättning. De visar sig vara ett ytterst trevligt par i sisådär 40-50årsåldern, det är svårt att veta med japaner när det gäller åldern men trevligheten är genuin. Yuko är glad och pratsam och Tomio är grymt påläst och tycker om att förklara allt från kanji-historia (som att odori i namn kommer från att det för länge sen fanns en hundra meter bred väg där) till hur Nagoyas slott tre vallgravar var uppbyggt. Vi kan helt enkelt sitta och historienörda oss utan att någon stör sig på det, och vi är nog båda nöjda med situationen. Och till slottet beger vi oss efter att vi fikat och ätit våfflor. Nagoyas slott är fint, inte Inuyama-fint men desto större och maffigare. Uppe från huvudbyggnaden ser man hur galet stort Nagoya är, eller snarare är det det man inte ser då det bara fortsätter och fortsätter åt alla håll i evigheter. Sen ledsagas jag genom tunnelbanan till ett gammal tempelområde där marknader för länge sen växte fram för att ta nytta av besökarna, och nu är det ett helt kvarter med enbart affärer, ett nät av gator fullproppade med främst klädaffärer och matstånd som tillsammans piskar ströget till stenåldern och tillbaka med ena armen bunden bakom ryggen. Men det blir ingen shopping, vi går i stället till det maffiga vit-röda templet och ser på det enorma guldaltaret som är rest mitt i det. Vi äter på ett café som serverar te på galet engelskt sätt, komplett med ett litet sandur som håller tiden på hur länge man skall låta teet dra. Vi pratar om Turning Torso, svenska dialekter och hur det är att arbeta på MAS om man är nykommen japan innan det är dags att ta ett tåg hem, men inte innan Yuko har lovat att försöka fixa intervjutider med några arbestskamrater på sjukhuset.

Väl hemma blir jag uppringd av Shiho. Hon har precis flyttat alla sina kläder till sin nya lägenhet, men inte så mycket mer än så, så vi åker till Jusco för att handla hängare för tvätten att torka på och titta på nån form av klädförvaring, då japanska minilägenheter kommer utan garderober. Jag röstar på ett par någorlunda snygga och billiga träskåp, men Shiho är benhårt bestämd på att välja någon av de skramliga plastlösningarna som kostar ungefär lika mycket. Det krävs lite förklaring innan jag ger upp diskussionen: det är ett bra tag sen den senaste stora jordbävningen i trakten, och de sägs komma med ungefär fem års mellanrum. Därför vill hon inte ha något i sin lägenhet som hon inte pallar att få i huvudet. Visst finns det en sorts domkrafter att fixera skåp mot tak, men är det många skåp ovanpå varandra så räcker visst inte det om det skulle bli en ordentlig jordbävning. Så går det när man tänker svenskt när man handlar i katastroflandet Japan.

Såklart kan hon inte bestämma sig för vilken plastlösning det blir, men jag lyckas tvinga på henne att köpa en mössa, hon har hostat konstant i en månad nu, och det börjar bli ordentligt kallt på morgonen och kvällen. Sen avslutas helgen med att vi hyr film och äter kaffe-choklad. Ribban ligger lågt när det gäller filmval då “Nakna Pistolen” och Dr. Doolittle ligger högt på hennes top 10, så det blir Austin Powers som vi ser två gånger, först en gång med engelsk textning för att hon skall träna sig på det och sen en gång med japansk text så hon förstår något. Det är mycket lättare att förklara översättningar som “throw me a frikkin’ bone” än när hon vill ha hjälp med sina hiphop-skivor, för förklarar man på japanska vad Xzibit försöker uttrycka när han varnar för att han “put mothafuckin’ pussy-ass niggas in tha grave”? Här kommer vi till Annas fråga: hur svär japaner?

Det enkla svaret är: inte särskilt bra. När Lindström skriver ett kapitel om påståendet att svenskar svär relativt mjäkigt så är det ingenting mot japaner. Du har såklart “kuso”, skit, som väl är det vanligaste att se både i översättningar och på japansk TV. Men för att sätta dess “farlighet” i en kontext så heter öronvax mimikuso, öronbajs, och snor heter hanakuso, näsbajs. Så det är knappast något du kommer bli relegerad för att du sagt högt. Sen finns såklart det världsberömda baka, “dum”, men det är inte heller så extremt, jag kan kalla mig själv för “baka gaijin” i en konversation utan att någon flämtar till. Det blir mest “dumma dig!”, och känns oerhört mycket som en ilsken femåring, och ungefär lika kraftfullt. Fortsätter vi jakten så har vi såklart “dåliga ord”, en hel hög könsord och smädelser. Men det är knappast svordomar på riktigt, det är inte något du drar till med när du slår dig på tån eller förlorar i fotboll. Framför allt är de en fis i universum jämfört med vad en dansk kan slänga ur sig, eller vad sägs om “din mamma har en utstående navel”, en av de vanligare smädeslerna Shiho kan minnas från sin barndom. Svordomar är inte deras starka sida, nej.

Men vad gör de då, när de är förbannade på folk och vill uttrycka sig? De är, såklart, ohövliga. Artighetstitlar och artiga böjningar försvinner, du slutar formulera allting som frågor och tar till kommandon. Extrema talspråksändelser och böjningar som man vanligtvis inte ser blandas med ett tonval och en grammatik som man vanligtvis använder gentemot barn, till exempel -nasai i stället för -kudasai när man ger kommandon. Och framför allt så byter du ut pronomen. Att byta ut pronomen kan låta som en extremt otillfredställande ersättning för ett ordentligt svenskt “skitstövel” eller värre, men det är så det går till, Och det är ännu värre: du tilltalar folk med pronomen vanligtvis reserverade för kompisar och flick/pojkvänner! Augh! Så du drar till ett “omae”, “du”, vilket du vanligtvis bara använder till någon du är ihop med eller en bästis, men tilltalar en relativt okänd person med det! Aj! Känn på den! Buuuuuurn! Nåd! "Omae" är ju inte ens ett särskilt skrämmande ord i sig, det är tecknet för "framför" med en artighetsprefix, alltså "högt ärade du där framför mig". Vill du vara ännu värre så finns det till och med ord för “du” som är så enormt ohyggligt ohövliga att de bara används när det är slagsmål på gång, som “teme”, som är så ohövligt att det inte finns i några av mina uppslagsböcker. Jag har aldrig sett det skrivet, så jag är inte ens säker på stavningen, men det låter exakt precis som när Timmy i South Park pratar vilket gör både honom och arga japanska kickers grymt mycket roligare. Timm-ay!

Som sagt. De svär väldigt dåligt, och därför blir alla översättningar från engelska till japanska högst märkvärdiga, då ungefär hälften av de flesta samtal försvinner. Det gör också översättningar från japanska svårt. Vad gör man? Skriver en massa “Du din…!”?

Hur som. Filmen blev högt uppskattad (särskilt på grund av den brittiska accenten), Shiho blev fixerad vid ordet “bitch” (särskilt efter att ha lärt sig korrekt stavning och uttal, dvs “bee-yotch”) och jag lärde mig den högst suspekta japanska versionen på “Oh, behave”, nämligen “oite wa dame”. Och med mina två nya nagoyanska vänner (och typ den förste japanske mannen som jag kunnat ha verkliga samtal med sen jag kom hit för första gången) så var det en riktigt bra helg. Fast på kvällen kommer nazidos nummer två: vi blir avbrutna mitt i filmen av ett högt larm utifrån. Någon ropar någonting ur stora högtalare. Shiho, som visar sig ha seriöst nedsatt hörsel (på riktigt, hon har hörapparat när hon har lektioner, men det är samtidigt en hemlighet för typ alla i Japan vilket är en helt annan burk med maskar som jag får öppna för er någon annan dag) och tror först att det bara är en vanlig politiker som kommunicerar med sina väljare som japanska politiker gör mest, det vill säga åker runt på morgonen eller kvällen och driver dem till vansinne genom att vråla genom enorma megafoner. Men nej, det är inte vilka politiker som helst, vilket märks när marchmusiken börjar. Det är nämligen en stor grön militärbuss prydd med ett otal japanska flaggor, och i den åker högerextremister och förklarar hur viktigt det är att vi hyllar kejsaren. Typ. Shiho hävdar att det inte finns så många här i Okazaki, men att de är många nere i Toyohashi och Gamagori och att de troligtvis är därifrån. Det hela språrar vidare till en ännu skummare diskussion om när Shiho arbetade som affärsdetektiv och fångade flest snattare i de fyra närmaste prefekturerna och därför blev välkänd av alla poliser i trakten, tills hon blev gravt misshandlad av en snattare och slutade. Sant. När man tror att man vet var man har henne, så dyker en sån sak upp. Jag får snart ge upp med att vara förvånad.

Vad som mer dyker upp är Den Stora Japanska Hemligheten. Tro mig, det här är så hemligt att jag själv, trots alla böcker och texter om Japan, triviala såsom seriösa, jag läst inte hade en aning om det. Det som följer är så hemligt att du som läsare får vårda det ömt och vara ytterst försiktig med vem du berättar det för. Vissa saker är människor inte menade att veta, och ni läser vidare på egen risk. Det kom upp av en slump i ett samtal, och jag känner mig nödgad att skriva ner det ifall något skulle hända mig. So, without further ado….

Japaner kan inte gå till biblioteket eller till en bokaffärer utan att känna ett trängande behov av att gå på toaletten. Sådär, nu är det det sagt. Det låter så galet idiotiskt och otroligt att jag först vägrade tro på det, men när jag tänkte efter så visst, vad hände i Nagoya efter fikan och Tomio behövde gå till bokaffären för att handla papper till ett kort? Både han och Yuko var omedelbart tvugna att gå på toa, på den offentliga toalett som så behändligt var placerad mitt i bokaffären. Och så är det på många bokaffärer, de har toaletter för att folk inte skall behöva avbryta sina handlingsturer för att åka hem och gå på toa. För det gör de. Både Shiho och hennes bror ogillar skarpt att behöva leta böcker en längre tid, för då är risken att de måste avbryta alltihop och åka hem. Vilket faktiskt händer.

Varför? Jag har ingen som helst aning. Jag har försökt förstå det, men går bet. Jag får byta karriär, för något sånt här är jag bevisligen helt oförmögen att förklara. Dessutom har de en speciell relation till fisar eftersom japanska barn brukar bada med sina pappor, som då fiser i badvattnet så att barnen kan fånga luften i handdukar och leka med de bubblor som tränger ur handduken när den sänks ner i vattnet. Seriöst. Jag skulle inte kunna hitta på sånt här. Folk föreställer sig tros-automater och tecknad porr när de tänker på konstiga japanska grejer, men det blir så grymt mycket konstigare än så. Dessutom gick varken Shiho eller hennes klasskompisar på toa en enda gång under sin grundskoletid, i stället höll de sig tills de skulle gå hem men misslyckades och bajsade i en liten dunge och torkade sig med löv. I flera år. Varje dag. Allihop, i samma dunge.

Stick a fork in me, I’m done.

Till Anstai: jag skall spana efter kanintallrikar på Daiso. De hade en jättefin lunchlåda i lackerat träd med samma kanin på på Jusco, men jag tror att den var ganska dyr och framför allt skrymmande. Och du kanske inte använder stora lunchboxar av trä så ofta, eller?

Till familj och vänner:

Jag spanar för fullt efter julklappar i julhysteriska Japan. Alltså, det är inte julhandel per se, i stället är det jättemycket juldekoration och nyårspresenter som gäller, på julen äter man mest gräddtårta (ingen i japan förstår när jag förklarar hur fel det är). Så finns det speciella önskemål så är de på plats. Och nej, pappa, jag lovar. Det finns bara Gundam. BARA Gundam. Jag har letat. ;)

Till Tobias: Välkommen tillbaka. Ja, det var Okazaki, och de har ungefär en miljon stenhuggare här sen det tokbyggdes borgar precis överallt i trakten på 1500- och 1600-talet, så att de fick för sig att skicka en stenstaty är inte så oväntat.

När det gäller toaletter i Japan så finns det mest goda nyheter att delge. För det första så är offentliga toaletter gratis, jag har ännu inte sett en enda betaltoalett. Det finns rätt gott om dem, om inte annat så finns de i alla varuhus och sådana finns det gott om. Den tredje goda nyheten är att de generellt är mycket mer renliga och välstädade än svenska offentliga toaletter, jag har inte stött på en riktig skabb-toa än, även om det gissningsvis finns t.ex i de skabbigare kvarteren i Tokyo. Men det är generellt safe att vara kissnödig i Japan.

---

---