Vilse i potlatchen

Söndagen blev också, på alla sätt, en Shio-dag (fanns det inte ett mineralvatten som hette det en gång i tiden?). Eftersom hemtentan i antropologisk teori skulle vara klar klockan 9 på måndag morgon, hade jag avsatt söndagsförmiddagen till att vara duktig och skriva. Shio ville titta förbi senare på eftermiddagen för att hjälpa mig att leta efter ett internetcafé som ligger närmare än YAMASA: det funkar Sune Mangs att låna internetet där, men det ligger fortfarande 40-50 minuter bort med cykel. En helt normal söndag, eller så normalt som nu är möjligt i Japan, alltså.

Trodde jag, ja. Klockan tolv knackar det på dörren. Gissa vem. Shio har kommit från tandläkaren och är uttråkad, och vill därför omedelbart börja diska min disk. Av någon märklig anledning känner jag mig inte särskilt bekväm med att sitta och skriva samtidigt som någon diskar min disk i mitt kök, så jag tvingar undan henne och tar över diskandet. Då börjar hon i stället sortera mina kläder. Jag inser det omöjliga i situationen och diskar klart lagom till att hon städat mitt rum. Jag försöker återgå till hemtentan med en uttråkad Shio som sitter och hoppar i min säng och avbryter mig stup i kvarten med att påminna om hur viktigt det är att jag skriver så snabbt som möjligt. Gah! Och det blir inte lättare av att hon bevisligen har en spion på plats i Sverige: Linus har suttit och översatt min dagbok för henne, så nu satt hon där och sjöng sin “Am I crazy”-sång.

Am I crazy?
Am I crazy?
I am crazy,
I am crazy,
Jonas is crazy
Osv

Dessutom hotar hon med att hon skall skära av mig armarna och steka dem. Perfekt. Sluta med det där, Linus! Annars är det dina armar som friteras när (om?) jag kommer hem. När hon vill börja tvätta mina kläder får jag sätta ner foten. Det här funkar inte. Jag får inget gjort och situationen och det funkar inte ur en reciprocitetssynvinkel.

Reciprocitet? Jaja, nu blir det väl Skalmans skola av det hela ändå. Läs och lär. En gåva, oavsett om det är en handling eller ett ting, för med sig sociala konsekvenser. Du förväntas alltid göra något tillbaka, det är så reciprocitet fungerar. Shio håller här på med något som närmast kan liknas med vad indianerna på Amerikas nordvästkust gör i sin “potlatch”-ceremoni. Krigsföring genom gåvor. De slår helt enkelt ut varandra genom att ge så många gåvor till sina grannar att de inte kan hänga med i en kalla kriget-aktig upptrappning av gåvornas storlek. Och japanerna har en extremt väl utvecklad struktur för reciprocietet och gåvogivning (om inte annat finns det en hel monografi just med titeln Gift-giving in Japan som man kan ge sig på om man är nyfiken). Hon försöker skapa så mycket “on”, tacksamhetsskuld, att jag sitter fast. Men den gubben gick inte. Jag tänker inte låta henne tvätta mina strumpor och jag tänker inte försöka ge mig på att skriva hemtentan med en ADD-japanska som ränner omkring, så jag ger upp skrivandet och föreslår att vi går och äter i stället.

Vi cyklar till Chou-machi och äter sushi på en restaurang som heter Nigiri no Tokube, det är lite högre klass än det gamla stammishaket Kappa Sushi, tallrikarna är prisklassade efter färg och rör sig mellan 100 och 600 yen, alltså runt 6-7 till 40 spänn. För denna prisökning får man som bonus att kockarna står omringade av kunderna och måste lyda ens minsta vink. Moahahaha!

Sen åker vi förbi Shios hem för att låna internet. Det är lite spännande, för trots att jag var i Japan i elva veckor förra året så var jag bara hemma hos en enda familj, och de bodde inte i ett “traditionellt” japanskt hus, utan i en mansion (större lägenhet). Shios familj, däremot byggde själva huset för sisådär 35 år sen, och det ser extremt mysigt och hemtrevligt ut där inne. Shios mamma är hemma och tittar på TV, och vi pratar om kanelbullar. Det skall vi baka på söndag har jag lovat, även om jag är orolig för kardemumma (som ingen av dem hört talas om) och pärlsocker. Jag blir också på något skumt vänster inblandad i ett bråk mellan Shio och en amerikansk boyo som vill ta ut skiljsmässa med sin fru för att gifta sig med Shio. Typ. Men hon är inte intresserad för att han inte är singel, och därför vill hon inte prata med honom. Eller något. Jag har också gett upp att förstå karusellen. Det avgörande är att Shio gillar att låtsas att jag är hennes pojkvän (framför allt att presentera mig som det för hennes klasskompisar, visar det sig), så det är inte så konstigt att det blir knas. En sak är säker och det är att hon inte får tvätta mina sockar, för då är det kört. Finito. Lloyd.

Framför allt är det intressant att se hur enormt humoristiskt hon tycker att det är när jag hävdar att jag vill, och faktiskt klarar av att göra saker själv. “Äsch, tvättar/diskar/lagar mat/städar jag inte åt dig så blir det inte gjort” är det vanliga svaret. Och detta efter en halv vecka. Vojne, vojne. Jag är verkligen Projektet med stort P, omyndigförklarad och till för att tas hand om som tidsfördriv. Det enda jag kan göra är att sitta mitt i orkanens öga och ropa likt en trotsålderspojke “jibun de dekiru yo!”, jag kan själv! Det är inte lätt att vara gisslan åt en japansk pseudo-fru.

Väl hemma, runt, säg, FEMTIDEN, kan jag äntligen börja skriva på hemtentan. Med runt 7-8 sidor kvar att skriva på en kväll är jag så lagom glad. Men på något vänster lyckas jag rodda ihop en halvskabbig version som skall kompletteras dagen efter, och jag lyckas få tag i Shinobu, Osaka-tjejen. Hon tycker att torsdag är en bra dag att åka dit, för hon vill visa nån sorts MGM-studios-grej, och på helgen är det för mycket folk. Ja ja, jag vill ju mest se Osaka rent generellt, men hon betonar att det är en trevlig plats så inte mig emot. Onsdag till Lördag, alltså. Runt två timmar med buss tror hon att det tar. Låter inte så illa. Hoppas bara Cyberphoto betalat tillbaka pengarna tills dess, de har inte hört av sig, men så har det ju varit helg och jag glömmer hela tiden att jag är en massa timmar i förväg.

---

---